1999 gick vårresan till Gävle.

Red Roses from Agge.

Blott 62 hon var,

men älskad av envar.

Höstresan gick som bekant till Gävle.

Inkvartering skedde på GCH framåt kvällskröken på fredagen.

Strax tog taktiksnacket fart på rummen och linimentet kom fram, streching påkallades och tunga vikter lyftes mot skyn. Efter att dojjorna kommit av kändes snart den välbekanta doften av brottare ända ut i korridoren. Några kringflackande supporters svalkade sig med is, direkt från maskinen.

Uti natten for sen mången som en fläkt

vilket fick på en och annan score effekt.

På morgonen intogs frukosten tillsammans med den lokala ordningsmakten ! Några fick väldigt brått iväg då man insett att hela Gävleborgs poliskår satt samlad kring fikabordet. Några hyrde för säkerhets skull Gävles taxiflotta – som caddie, dessutom.

Spelet förflöt väl och efter depåbesök avslutades dagen med en lättsam scramble. Hur spelet gick vet vi inte, men genast vid hemkomst till förläggningen startade sedan förberedelserna för det avgörande slutspelet.

Efter uppmjukning och vätskepåfyllning intogs en uppbyggande måltid inför besöket i "Tombolan". Vem skulle dra vinster, det fanns gott om'et. Spänningen steg och framåt kaffet började dragningen, till "Lasses orkester". Spänningen blev näst in till olidlig. Men vad hände ?

Bergman intog arenan och gladiatorerna intog horisontalläge inför det avgörande slaget. Snark, snark och åter snark.

Återigen inleddes dagen med en måltid tillsammans med makten. Och snabbt iväg för träning och spel.

Men ve och fasa. Vad möttes inte de tappra drabanterna av. En kvinnoflock som bokat samma revir som de hungriga vargarna.

Ove, en gentleman som vi sent kommer att tacka, går fram till damerna för att lotta om vem som skall ha rätt till banan.

Elvira, damernas utlotterska, räcker bedjande fram sina händer, med lotter. Ove inser inte faran i tid utan drar godtroget en lott. Självklart fanns det två lotter, men endast med ett namn, kvinnoflockens. Reviret var förlorat, ack, ack, ack. Ett välkänt trick från den gamla bondepraktiskan från Viksberg.

Nåväl. Det är här som lilla Agnetha i receptionen kommer in i bilden. Lätt skälvande inser hon misstaget. Ögonen fuktas, tårarna tränger på, hon skälver inför de bredaxlade vikingarna från söder som trycker på med sina enorma bringor.

- "Detta är ju inte dansgolvet. Vad månde hända. Är mitt öde månne beseglat", hördes hon stamma.

Men icke. Hon tröstas genast av de graciösa men ändock utschasade gasellerna som snabbt intog viloläge för en välbehövlig svalka i skuggan av ekarna i grannskapet, allt i väntan på den förestående tjurrusningen. De lät sig minsann inte nedslås utan tog nederlaget som en chans att sjunga upp sig ytterligare i ett par timmar inför sitt framträdande på nya scenen.

- "Vad månde bliva" hördes som en susning genom den tillströmmande publiken.

Ja, resten känner ni ju till. Efter att en mindre "Floyd" dragit fram genom Gävle-skogen kunde bara konstateras att vinnare blev "Hurtan" tätt följd av "Lillen" och därefter "Melle".

Efter Kjelles prisutdelning försvann sen alla som en avlöning. Vi tackar Kjelle för att han höll traditionen vid liv, dvs att medtaga priser till själva utdelningen.

- "Don't forget", hördes publiken sjunga i fjärran under ledning av intendenten, innan röken åter la sig, efter ca fem minuter, till vila kring parkeringen.

Dagen efter hemkomst ankom ett fax till Botkyrka GK från Gävle GK, varur kunde läsas följande

"Gävle GK tackar de trevliga golfspelarna från Birdie Num Num, och Botkyrka GK, som på ett så förstående sätt hjälpte oss att lösa den tråkiga situation som vi försatt dem i igenom att missa i bokningen. Än en gång tack till fågelskådarna", önskar Agnetha i receptionen och Gävle GK önskar er alla åter.